I utställningens sista rum fanns konstverk och poesi av Nobelpristagare i litteratur som kretsade kring begreppet återfödelse. Ordet uttrycker olika flera aspekter av evighet och evigt liv som människan upplever genom livet i stort och smått.
Att minnas är att återkalla något ur det förflutna och åter ge det liv i minnet. Att tillfriskna efter en tids sjukdom eller nedstämdhet kan kännas som att livet återvänder. Generationsskiftenas cykler kan ses som människosläktets ständiga pånyttfödelse.
Tre dikter av Nobelpristagare i litteratur speglar människans och naturens återfödelse. Ordet återfödelse med alla sina betydelser och symbolvärden kan också beskriva vad skrivande – eller i just det här sammanhanget poesi – kan förmå: att frysa tiden, utplåna döden och skapa liv. Genom skrivandet kan förstummade och försvunna röster få tala på nytt. I poesin kan de döda åter bli levande och hållas vid liv i minnet. Dikterna skrivna av Nobelpristagarna Harry Martinson, Wisława Szymborska och Louise Glück tog sig på olika sätt an ämnet.
Rineke Dijkstras porträtt av en nybliven mamma som möter fotografens, och vår, blick uttrycker något svårfångat om erfarenheten av att bära och föda ett nytt liv. Porträttet skildrar på samma gång sårbarhet och styrka.
I rummets mitt stod Julian Charrières frusna orkidé. Den blir bild av minnet, hur ett fryst ögonblick bevarar liv. Men det som bevaras är på samma gång levande och dött, eftersom liv innebär förändring. När temperaturen höjs och det nedfrusna tinar återvänder livet och med det möjligheten till förändring men också till förruttnelse.
