För utställningen gjordes en gestaltning av en scen ur Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros Klara och Solen. Romanen utforskar frågor kring varje människas unika natur, vad mänskligt liv är och om det går att fånga eller skapa på artificiell väg.
Om en människas personlighet skulle kunna översättas till algoritmer, kan hon då hållas ’vid liv’ digitalt? Det utmanar den uppfattning som mänskligheten levt med i årtusenden. Vad händer med människovärdet om vi alla i någon mån är möjliga att återskapa artificiellt?
Skulptören och arkeologen Oscar D Nilsson (eller O.D Nilsson) gör hyperrealistiska 3D modeller. Han har skapat historiska rekonstruktioner för många muséer men gör också skulpturer och porträtt. Hans rekonstruktion av Bockstensmannen (Hallands Kulturhistoriska Museum) och Birger Jarl (Medeltidsmuseet) blev mycket uppmärksammade och bygger på utförlig scanning och röntgen av kvarlevorna.
För Evigt liv, tolkade han en scen ur Klara och solen.
När vi kommer in i historien har följande hänt: Den humanoida roboten Klara har valts ut av den döende flickan Josie och hennes familj att vara Josies Artificiella Vän, hennes ”AF”. Klara är en mycket uppmärksam AF som med lätthet noterar och tar till sig det sociala samspelet. Hon gör detta så skickligt att hon kan efterlikna Josie. Tillsammans med familjen åker Klara en dag till konstnären Mr Capaldi som fått i uppdrag att göra ett porträtt av Josie. Han har arbetat med porträtten en tid och vill ibland att Josie ska komma dit och sitta modell.
När Klara i Capaldis ateljé otillåtet smyger upp i verkstaden upptäcker hon en robotmodell av Josie i taket. Men något saknas. Kroppen och ansiktet är identiska med Josies, men flickan som hänger framför henne är tom, saknar tankar och känslor. Klara börjar inse det egentliga syftet med hennes vistelse i familjen.
